Arbete med Brunkebergstunneln, 1886. Teckning av P Graf.

David Bagares Gata cirka år 1900. Gatans sträckning motsvarar nästan exakt Brunkebergstunnelns dragning rakt under. Foto: Kasper Salin

Anslag och affischer i Brunkebergstunneln, samt några flaskor pilsner, 1939. Foto: Okänd, Aftonbladet

Uppe på Brunkebergsåsen, på Malmskillnadsgatan 56, låg tidigare Gamla borgarskolan. Foto: Okänd

Stockholms stads arbetsförmedling på Regeringsgatan 79-81, i ett kvarter ovanför tunneln. Bild cirka 1930. Foto: Okänd

Sådär ja, är du redo för att strosa genom tunneln? Du kan börja gå… nu! Under tiden fortsätter jag berätta. Och du, missa inte det mäktiga berget som tittar fram i taket ungefär i mitten av gången.

Mellan stadsdelarna Norrmalm och Östermalm går den höga Brunkebergsåsen. Brunkebergstunneln är en smidig genväg, men själva bygget var en komplicerad historia.

På 1880-talet saknades det en genomfartsled här. Via David Bagares gata och Brunnsgatan gick det att ta sig över åsen, men det var brant, bökigt och tog tid. Kungsgatan, som förbinder Norrmalm med Östermalm, fanns inte än. Där gick istället den smala och stenbelagda Lutternsgatan och det skulle dröja till 1911 innan den omvandlades och blev till Kungsgatan, så som den är idag.

I början av 1880-talet fick civilingenjören Knut Lindmark en idé. Borde det inte löna sig att bygga en gångtunnel genom Brunkebergsåsen? Lindmark hade hört folk klaga och ska då ha sagt: ”Jag ska låta er gå tvärt igenom berget”. På eget initiativ presenterade han idén för staden.

Lindmark hade ett gott rykte. Det var han som stod bakom Katarinahissen vid Slussen, som invigdes 1883. Men medan Katarinahissen omtalades som ”Lindmarks upphöjelse”, kallades bygget av Brunkebergstunneln för ”Lindmarks undergång”.

1884 gav staden tillstånd till tunnelbygget! Villkoret var att den skulle öppna efter bara fem månader, och att den kostnadsfritt skulle tillfalla staden efter 50 år. Innan dess kunde Lindmark själv få ta betalt av alla som passerade tunneln, och tanken var att det skulle bli en vinstaffär av biljettförsäljningen.

Lindmark satte igång samma sommar. Tunneln skulle bli 231 meter lång, 4 meter bred, ha en takhöjd på 3,8 meter och bäras upp av ett betongvalv. Anläggningsarbetet skedde i så kallat "öppet schakt". Man gräver då ut och gjuter därpå en tunnel av betong. Sen fylls marken ovanpå igen. Arbetet utfördes till störst del manuellt och för hand med hackor, släggor och spett.

Arbetet påbörjades från båda håll samtidigt. Men vid tunnelns västra del vid Tunnelgatan, som då hette Barnhus trädgårdsgata, uppstod det snabbt problem vid grävningen. Istället för hård sten bestod jordlagret till stor del av löst vattendränkt grus och risk fanns för ras och skador på hus. Man behövde på något sätt hålla fast de lösa massorna för att kunna fortsätta gräva ut och bygga tunneln.

Nöden är som bekant uppfinningens moder. Lindmark provade att frysa jorden i schaktet, en metod som vid samma tid nyligen hade uppfunnits av en tysk ingenjör. På så sätt kunde man schakta tunneln utan att riskera ras.

Med hjälp av en inhyrd kompressorkylmaskin från England frystes massorna. Efter fyra månader kunde man gräva sig fram genom mark som inte behövde frysas och våren 1886 möttes de två tunneldelarna. Tunneln kläddes med tjock betong, taket drogs över med zinkplåt, gångbanan fick asfalt och ett vitt, tunt ljus silade ned från gasbelysning.

Det kan låta som att bygget ändå gick hyfsat smidigt, med tjusig ingenjörskonst och kreativa lösningar, men då projektet drog ut på tiden orsakade det ekonomiska problem för Knut Lindmark.

Den 8 juni 1886 invigdes tunneln i närvaro av Oscar II. Passage kostade 2 öre och många ville prova på.

Ny Illustrerad tidning skrev om tunnelbygget och uppmanade staden att rusta upp området runtomkring. Man skrev att ”det vore på tiden, att staden snart låter ordna de gator, i hvilka tunneln utmynnar. Och särskildt att man snart måtte underröja de eländiga ruckel (…) som i så hög grad vanpryda denna trakt”

Trots det fyllde Brunkebergstunneln sin funktion i många år. Med tiden omvandlades närmiljön. Stureplan blev ett exklusivt nav och Kungsgatan en paradgata, som på 1910-talet gjorde att tunnelns betydelse minskade.

I slutet av 1930-talet satt det enligt uppgift ”resoluta damer” och tog emot betalning vid tunnelns mynningar. Vid samma tid snyggades den upp och avgiften togs bort. Men ordningsregler fanns det! I din telefon kan du se bilder som visar att lösa hundar fick ”på inga villkor” medföras, berusade personer ägde ej tillträde och det var förstås förbjudet att skräpa ned, att ”orena”, i tunneln.

Under andra världskriget ställdes tunneln iordning som luftskydd. Under 60-talet renoverades den och kläddes med kakel. Idag är den som du ser invändigt klädd i korrugerad gul plåt.

Till sist, hur gick det för Knut Lindmark? Ja för det första blev biljettförsäljningen inte den förväntade succén. Kanske var biljettavgiften för hög (en genväg ska ju helst inte kosta något). Efter Brunkebergstunneln investerade han i Långholmsvarvet, men det blev en otursdrabbad och konfliktfylld felsatsning. Konkursen var ett faktum efter bara några år. Lindmark som redan var stukad efter Brunkebergstunnelns extrakostnader, kom aldrig över det. Den 17 augusti 1892, tidigt på morgonen, hittades hans döda kropp utanför varvet. Tyvärr verkar han ha tagit sitt liv.